En sak man snabbt slås av om man börjar be psaltaren, som vi gör i tidebönerna här på Hjelmserydsstiftelsen, är dess enorma bredd och mångsidighet. Alla människans känslor finns uttryckta i psaltaren och det är inte alltid som man just nu håller med om det man ber. I vart fall är det så för mig. Senast slogs jag av det i morse på Laudes när vi inledde med psalm 6 där vi bland annat bad:
Jag är matt av mitt suckande.
Jag dränker min bädd i tårar var natt,
sängen dryper av gråt.
och sen i psalm 9:
Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta,
vittna om alla dina under.
Jag vill jubla av glädje över dig
och lovsjunga ditt namn, du den Högste.
Som sagt, en stor spännvidd och som människa kan man inte omfattas av alla dessa känslor samtidigt, men jag tror alla känner alla dessa känslor någon gång. Hur ska man då tänka kring detta? Ska man be ord som man inte själv håller med om (just nu)? Jag tror inte jag kan ge ett allmängiltigt svar men för min del så ber jag, på något sätt, i solidaritet med mig själv och med andra som har det så som psalmförfattaren har det, vid olika tillfällen. Även om inte just jag just nu känner såhär så vet jag att jag kommer göra det nån gång och att det finns andra som gör det just nu.
Om du ber tidegärden så berätta gärna hur du tänker kring det här i kommentarerna här nedanför! Jag tror det är svårt att inte reflektera kring det.
